-Dansa fastän hjärtat brister-
Jag slutade leva när magen bestämde sig för att hata mig.
2037 dagar
Är det någon som förstår innebörden? Över tvåtusen dagar varav varje jävla dag har varit i smärta och ångest.
Jag kan inte jobba men jag gör det ändå. Men jag vet inte hur länge till jag kommer orka. För det gör jag inte. Men jag vill så gärna fortsätta på Barista.
Fast det kommer nog inte gå vägen. Rent praktiskt går det inte med magen. Jag är så besviken. Mitt liv tog slut när jag var 15år. Sjukhus, akutmottagningar, gastroskopi, blodprover, undernärd, uttorkad, undersökningar i det oändliga, vällingtest, kapselendoskopi, magnetröntgen, kontraströntgen (radioaktiva ägg + ligga under röntgen i två timmar), biopsi från magen (AJ!), falla ihop på badrumsgolvet för att skrika i ren smärta. Det har varit så mycket smärta.
Varje gång när jag tror att det inte kan bli värre så är det precis vad det blir. Det är konstigt att jag inte har skadat mig mer än vad jag faktiskt gjort. Det är smått fascinerade att jag inte är full med ärr. För det borde jag vara. Ett ärr för varje gång det gör så otroligt ont och jag mår så dåligt att jag börjar fundera om jag egentligen inte skulle må bättre under jorden.
dö.
Jag har haft ont i mitt bröst ett tag nu. Smärtan har kommit tillbaka och är lite värre än vanligt.
Jag tänker att det är en tumör. Den där grejen kunde ju utvecklas till det. Det vore ju fan om jag skulle få cancer nu också.
Vilken dödsångest jag fick precis. Jag kan ju inte dö nu, jag har inte tid, dessutom har jag ett liv jag försöker leva. Faktiskt.
Jag tänker att det är en tumör. Den där grejen kunde ju utvecklas till det. Det vore ju fan om jag skulle få cancer nu också.
Vilken dödsångest jag fick precis. Jag kan ju inte dö nu, jag har inte tid, dessutom har jag ett liv jag försöker leva. Faktiskt.
hur fan då..
ska detta gå ihop? Missade 2 bussar eftersom magen var upptagen med att hålla mig inlåst på toaletten. Är på väg till jobb nu, men jag lär komma försent. *hata* på fredag har jag telefontid med min läkaren, hoppas att jag kan bli sjukskriven halvtid. Just nu jobbar jag nästan nio timmar per dag och det pallar varken jag eller kroppen.
Magen funkar inte för promenad..
Har sagt till min sambo typ 5 gånger att gå ut med hunden (magen klarar inte det ikväll, har redan försökt.) men hon orkar visst inte. Blääää..
Håll tummarna för mig.
Håll tummarna för mig.
Mardrömmar och ångest
Igår hade jag så mycket ångest att jag nästan trodde jag skulle gå i sönder. Jag trodde seriöst att jag skulle bryta ett ben eller falla ihop av näsblod. För den delen hade jag så mycket ångest att jag inte kunde stå på benen, jag var yr och fick tillbaka svimningsattacker jag hade problem med för några år sedan. Börjar undra om det berodde på ångest då.. För på den tiden visste jag inte ens vad det innebar.
Jag somnar tillslut i soffan av utmattning. Drömmer den värsta mardrömmen jag någonsin kunnat föreställa mig. Alla de saker jag är livrädd för var med. Varenda en av dom. Jag försökte vakna. Det gick inte. Jag var fast i drömmen. Bestämmer mig för att skrika på min sambo. (Jag är väldigt medveten i vissa av mina drömmar.) Men mitt skrik kom visst aldrig fram.. Mitt "AAAAAHH!!!!!" blev istället "ih..". Jag kände mig så jävla klen. För varje gång jag försökte skrika på Lola tog någon stryptag runt min hals och förvandlade min röst till pip.
När jag äntligen vaknande var jag livrädd. Jag är fortfarande rädd. Fylld med så mycket ångest. Jag grät som en tönt innan jag kunde somna pånytt igår.
Jag somnar tillslut i soffan av utmattning. Drömmer den värsta mardrömmen jag någonsin kunnat föreställa mig. Alla de saker jag är livrädd för var med. Varenda en av dom. Jag försökte vakna. Det gick inte. Jag var fast i drömmen. Bestämmer mig för att skrika på min sambo. (Jag är väldigt medveten i vissa av mina drömmar.) Men mitt skrik kom visst aldrig fram.. Mitt "AAAAAHH!!!!!" blev istället "ih..". Jag kände mig så jävla klen. För varje gång jag försökte skrika på Lola tog någon stryptag runt min hals och förvandlade min röst till pip.
När jag äntligen vaknande var jag livrädd. Jag är fortfarande rädd. Fylld med så mycket ångest. Jag grät som en tönt innan jag kunde somna pånytt igår.
:(
Det gör så ont, det slutar aldrig, jag hatar magen.
Hatar hatar hatar hatar hatar hatar.
Jag jobbar på ett cafe/kiosk vid stranden och igår hände det en liten incident. Jag bad en av praktikanterna att kalla in min kollega, så jag skulle kunna gå på toaletten, men detta sa chefen nej till. "Fenix har precis ställt sig inne i kiosken, det är inte meningen att *kollegas namn* ska gå in nu." Praktikanten kom in till mig och sa detta. Jag trodde att jag skulle bryta ihop.
Jag behövde verkligen gå på toa. Det var akut. Jag kunde knappt stå för att det gjorde så ont, men jag fick inte gå på toa av chefen och kunde därför inte lämna kassan. En annan kollega till mig kom in 8 minuter senare, så då fick jag en chans att springa iväg och må dåligt.
Kan ni tänka er? 8 minuter? Det är verkligen en evighet när man måste gå på toaletten nu. NU NU NU.
Ja, ni vet själva... :(
Hatar hatar hatar hatar hatar hatar.
Jag jobbar på ett cafe/kiosk vid stranden och igår hände det en liten incident. Jag bad en av praktikanterna att kalla in min kollega, så jag skulle kunna gå på toaletten, men detta sa chefen nej till. "Fenix har precis ställt sig inne i kiosken, det är inte meningen att *kollegas namn* ska gå in nu." Praktikanten kom in till mig och sa detta. Jag trodde att jag skulle bryta ihop.
Jag behövde verkligen gå på toa. Det var akut. Jag kunde knappt stå för att det gjorde så ont, men jag fick inte gå på toa av chefen och kunde därför inte lämna kassan. En annan kollega till mig kom in 8 minuter senare, så då fick jag en chans att springa iväg och må dåligt.
Kan ni tänka er? 8 minuter? Det är verkligen en evighet när man måste gå på toaletten nu. NU NU NU.
Ja, ni vet själva... :(
Polisfan..
å så fick jag mina första fortkörningsböter idag..
Lola missade bussen för att hon.. eh.. hade ont i magen, just det! Så jag skulle köra henne till stationen. Körde någon km för fort på amiralsgatan (skulle skynda mig lite så hon inte missade tåget, kör aldrig för fort annars. Är för snål för det, haha)
Dumma polisen vinkade in mig, och jag fattade inte först. "Men lola, borde han inte akta sig, han är ju i vägen." "Hm, jo men han vinkar nog in dig." "Fan."
Dumma polisen ville att jag skulle göra alkotest. Inga problem sa jag, "det har jag gjort så många gånger förrut. [.....] ehh. Fast det lät inte så bra va?" Nåja. Alkoblåset klarade jag iaf. Sen ville han dubbelkolla mitt namn och min adress. (Han var svensk.) "Är det Martina eller *pinsamt mellannamn*?" - Martina. "Okej. Doouuu.. Duuoohh. DOOUUUUWWFA! - Ehh. Nä. Dufva. Jag heter väl förfan inte mohammed. (trodde jag skulle bli dömd för hets mot folkgrupp där en kort stund)
Visade sig iaf att jag körde 58km/h på en femtioväg och kan ni gissa vad jag fick i böter för det...?
......
TVÅTUSEN JÄVLA SVIDANDE SURA SPÄNN!
(Tur att Lola ringde nödsamtal och fixade lite pengar.. <3)
Akutmottagningen.
Det blev ju översvämning i köket. Jag fick jätteont i knät när jag var på väg hem från jobb, kunde precis köra hem, sen fick jag svårt för att gå. Mamma fick komma hit och tömma skåpen och fixa undan sakerna, som jag då inte klarade. >< Hon erbjöd sig även att hämta lola på stationen (lola åkte hem en timme tidigare för att jag hade så jävla ont.)
När lola kom hem, bröt jag ihop totalt. Det gjorde så jävla sinnessjukt ont. Har nog aldrig haft så ont.. O.o och då har jag ändå migrän, problem med knät sedan tidigare, för att inte tala om magen osv osv..
Fick beställa liggande transport. Vid det här laget låg jag och skrek och bölade som en liten treåring. (Jag brukar inte gråta men jag nådde nog min gräns i natt.)
Kom in till akuten, blev utputtad i rullstol till väntrummet direkt. Det var tre nummer före, tog väl en kvart innan det blev min tur. (Nä, jag hade fortfarande inte slutat gråta och skrika.)
Det satt en jävla surkärring i luckan. Hon blev sur för att hon inte hörde vad jag sa, vilket gjorde att hon kom ut och tittade på knät och pratade med mig i väntrummet istället. Hon tryckte snorhårt på mitt knä, jag skriker och gråter ännu mer, hon tycker att jag borde skärpa mig för hon "nuddade ju knappt." Men eftersom jag inte ens kunde ha en filt över knät, gjorde det jäääävligt ont när hon kom och tryckte. Hon visade noll förståelse för att jag hade sinnessjukt ont utan fortsatte trycka och hålla på, tjatade om att jag skulle slappna av, jo för det är ju jävligt enkelt när det gör så ont och man bara sitter och skakar och nästan spyr av smärtan.
Hon hämtade en gipstekniker/något annat och jag fick rulla in i ett rum. Gipsteknikern tryckte hon med, jag förklarade smärtan, hon tryckte lite till. Samtidigt så står bitterfittan bredvid och säger "men du måste ju slappna av, du skriker ju innan hon knappt hunnit trycka på knät ju.. blablajävligtonödigtgnäll." Jag skriker åt bitterfittan, JAG HAR FÖRHELVETE ONT, VAFAN TROR DU SJÄLV??!!, vet inte vad hon svarade. Men jag sa att jag inte vill hon skulle vara där iaf. Inte för att hon gick därifrån men ja..
Gipsteknikern säger att hon inte kan göra något eftersom jag säger att jag inte kan komma ihåg när/om jag trillade. "Jaha.. Vad ska jag göra nu då? Kan ni inte göra något alls?" Nä, du får ringa vårdcentralen imorgonbitti. Ehh, tack för ingenting.
Jag frågade om jag kunde ta naproxen när jag kom hem. Bitterfittan säger nej och ger mig två panodil. TVÅ PANODIL!!! Jag trodde fan det var ett skämt alltså.
En liten stund senare kommer Sussi och Joakim och hämtar mig + lola på akuten. (världens gulligaste människor). När vi kommer fram ska Lola hjälpa mig ur bilen, hon håller i min hand, jag hoppar ur bilen, tog en jävla fart, alltså kommer jag ganska högt upp samtidigt som lola böjer sig ner för att hjälpa mig. = jag skallar min egen flickvän så hon får världens näsblod! Bra jobbat fenix! ><
Snart kommer Sara, hon ska köra mig till vårdcentralen. Gösta är tillbaka! Min underbara favvisläkare som slutade för något år sedan då han skulle påbörja ett projekt., har äntligen kommit tillbaka! Jag skrek av glädje i telefonen när sköterskan berättade vilken läkare jag skulle ha. ^__^
Det är säkert ingen som pallat läsa såhär långt, men ja, creds till er som orkat!
När lola kom hem, bröt jag ihop totalt. Det gjorde så jävla sinnessjukt ont. Har nog aldrig haft så ont.. O.o och då har jag ändå migrän, problem med knät sedan tidigare, för att inte tala om magen osv osv..
Fick beställa liggande transport. Vid det här laget låg jag och skrek och bölade som en liten treåring. (Jag brukar inte gråta men jag nådde nog min gräns i natt.)
Kom in till akuten, blev utputtad i rullstol till väntrummet direkt. Det var tre nummer före, tog väl en kvart innan det blev min tur. (Nä, jag hade fortfarande inte slutat gråta och skrika.)
Det satt en jävla surkärring i luckan. Hon blev sur för att hon inte hörde vad jag sa, vilket gjorde att hon kom ut och tittade på knät och pratade med mig i väntrummet istället. Hon tryckte snorhårt på mitt knä, jag skriker och gråter ännu mer, hon tycker att jag borde skärpa mig för hon "nuddade ju knappt." Men eftersom jag inte ens kunde ha en filt över knät, gjorde det jäääävligt ont när hon kom och tryckte. Hon visade noll förståelse för att jag hade sinnessjukt ont utan fortsatte trycka och hålla på, tjatade om att jag skulle slappna av, jo för det är ju jävligt enkelt när det gör så ont och man bara sitter och skakar och nästan spyr av smärtan.
Hon hämtade en gipstekniker/något annat och jag fick rulla in i ett rum. Gipsteknikern tryckte hon med, jag förklarade smärtan, hon tryckte lite till. Samtidigt så står bitterfittan bredvid och säger "men du måste ju slappna av, du skriker ju innan hon knappt hunnit trycka på knät ju.. blablajävligtonödigtgnäll." Jag skriker åt bitterfittan, JAG HAR FÖRHELVETE ONT, VAFAN TROR DU SJÄLV??!!, vet inte vad hon svarade. Men jag sa att jag inte vill hon skulle vara där iaf. Inte för att hon gick därifrån men ja..
Gipsteknikern säger att hon inte kan göra något eftersom jag säger att jag inte kan komma ihåg när/om jag trillade. "Jaha.. Vad ska jag göra nu då? Kan ni inte göra något alls?" Nä, du får ringa vårdcentralen imorgonbitti. Ehh, tack för ingenting.
Jag frågade om jag kunde ta naproxen när jag kom hem. Bitterfittan säger nej och ger mig två panodil. TVÅ PANODIL!!! Jag trodde fan det var ett skämt alltså.
En liten stund senare kommer Sussi och Joakim och hämtar mig + lola på akuten. (världens gulligaste människor). När vi kommer fram ska Lola hjälpa mig ur bilen, hon håller i min hand, jag hoppar ur bilen, tog en jävla fart, alltså kommer jag ganska högt upp samtidigt som lola böjer sig ner för att hjälpa mig. = jag skallar min egen flickvän så hon får världens näsblod! Bra jobbat fenix! ><
Snart kommer Sara, hon ska köra mig till vårdcentralen. Gösta är tillbaka! Min underbara favvisläkare som slutade för något år sedan då han skulle påbörja ett projekt., har äntligen kommit tillbaka! Jag skrek av glädje i telefonen när sköterskan berättade vilken läkare jag skulle ha. ^__^
Det är säkert ingen som pallat läsa såhär långt, men ja, creds till er som orkat!
LCHFmiddag
En romantisk LCHFmiddag.. :)
finns inte mer.
Det gör så jävla ont. Jag mår crap. Jag orkar inte existera i den här delen av internetvärlden på ett tag till..
Ska försöka engagera mig 100% i mina muffins och cupcakes. (Kanske om jag fokuserar på något tillräckligt mycket, så kanske magen känns bättre. Eller något.)
www.themuffinbaker.blogg.se är en blogg jag uppdaterar så fort jag bakat något. Ni får gärna komma in där och säga hej! :)
Ska försöka engagera mig 100% i mina muffins och cupcakes. (Kanske om jag fokuserar på något tillräckligt mycket, så kanske magen känns bättre. Eller något.)
www.themuffinbaker.blogg.se är en blogg jag uppdaterar så fort jag bakat något. Ni får gärna komma in där och säga hej! :)
Sorry!
Det visade sig visst att jag ljög, jag svarade inte på era kommentarer och uppdaterade "first thing in the morning".
Men det är så mycket att göra..
Jobbade åtta timmar idag, trodde jag skulle dö av mina magsmärtor. Men med mitt nya jobb finns det inga möjligheter att gå hem längre, så det är bara att gilla läget...
Bakar kärleksmums nu, min sambo fyller år imorgon och hennes far och company kommer hit. Måste snart sova eftersom jag ska jobba imorgon också (8timmar, en evighet för magen!), sen är jag hemma vid 18tiden och då har nog de flesta gäster anlänt. Hoppas nu bara magen är snäll medan dom är här. En toalett + 9 gäster = ... ångest.
Ja, jag behöver inte förklara mer än så. Ni vet ju vad jag menar.
Men det är så mycket att göra..
Jobbade åtta timmar idag, trodde jag skulle dö av mina magsmärtor. Men med mitt nya jobb finns det inga möjligheter att gå hem längre, så det är bara att gilla läget...
Bakar kärleksmums nu, min sambo fyller år imorgon och hennes far och company kommer hit. Måste snart sova eftersom jag ska jobba imorgon också (8timmar, en evighet för magen!), sen är jag hemma vid 18tiden och då har nog de flesta gäster anlänt. Hoppas nu bara magen är snäll medan dom är här. En toalett + 9 gäster = ... ångest.
Ja, jag behöver inte förklara mer än så. Ni vet ju vad jag menar.
Ont.
(Jag svarar på era kommentarer first thing in the morning! Ska dessutom passa på att uppdatera lite bättre då..)
Hjälp.
(Jag orkar verkligen inte mer, jag håller på att gå under, jag finns i fel kropp, jag orkar inte existera längre. Vill bara försvinna från jordens yta. Inget hjälper. Skada och skada i det oändliga, men det hjälper inte. Jag kan inte leva i det här. Ingen förstår, ingen vet, ingen behandling har hjälpt, inga piller, INGENTING. Hade det inte varit för min sambo hade jag avslutat det här för längesedan. Vågar inte äta. Svälter ihjäl. Ruttna bort.)
Läggdags.
Jag borde ligga i sängen nu, jag borde ha somnat för flera timmar sedan.
Istället sitter jag här. Ledsen.
Vi hade det så underbart, har varit så glad dom senaste dagarna. Tills jag sabbade det totalt.
Jag vet att du har förklarat varför jag inte fick något svar på mitt sms angående barn och allt det där. Men det känns som att det inte hade spelat någon roll. Annars hade jag inte suttit här och fällt tårar mitt i natten. Det knäckte mig totalt. Vet inte hur jag ska återhämta mig från det här.
Jag försöker hitta någon bra jämförelse. Det känns ungefär som att jag friat till mitt livs kärlek, men fått ett nej till svar. "Nej, jag vill inte gifta mig med dig, men jag älskar dig ändå."
Istället sitter jag här. Ledsen.
Vi hade det så underbart, har varit så glad dom senaste dagarna. Tills jag sabbade det totalt.
Jag vet att du har förklarat varför jag inte fick något svar på mitt sms angående barn och allt det där. Men det känns som att det inte hade spelat någon roll. Annars hade jag inte suttit här och fällt tårar mitt i natten. Det knäckte mig totalt. Vet inte hur jag ska återhämta mig från det här.
Jag försöker hitta någon bra jämförelse. Det känns ungefär som att jag friat till mitt livs kärlek, men fått ett nej till svar. "Nej, jag vill inte gifta mig med dig, men jag älskar dig ändå."
Nytt jobb
Började på ett nytt i måndags, ångrar mig redan. Jag jobbar som värdinna för canal+, vilket innebär att jag ska stå i en monter och informera potentiella köpare om vilket utbud vi har osv..
Magen är krasch idag, nu står jag själv eftersom min kollega är iväg och köper lunch. Uh, jag vill hem.. Kan inte gå ifrån montern då här finns tv, dator och annat folk gärna vill sno åt sig.
Hjälp alltså.
Magen är krasch idag, nu står jag själv eftersom min kollega är iväg och köper lunch. Uh, jag vill hem.. Kan inte gå ifrån montern då här finns tv, dator och annat folk gärna vill sno åt sig.
Hjälp alltså.
